Morgonens sorgliga besked, dagen som den blev och en fortsättning på resan…

Vaknade i morse och tog, min vana trogen, upp telefonen och kollade igenom Instagram, Wordfeud och Fb. På Fb nås jag av beskedet att ännu en “bröstsyster” somnat in. En kämpe vi alla visste inte skulle överleva sin Bröstcancer, men beskedet slår mig ändå med ett hårt slag i ansiktet.

När jag i April 2012 insjuknade startade jag en Fb-grupp för oss drabbade. Hon var en av dem som var med från början. En kvinna som trots sin egen hopplösa situation stöttade och peppade oss andra. Alltid kom med kloka och uppmuntrande ord. Men också bet ifrån när så behövdes. Tex när andra kom till henne med en massa “Hokus Pokus-tips” att äta ditten eller datten eller tips om att någon någonstans botar cancer med en det ena och än det andra. Såna där goda råd som man som drabbad helst vill slippa!! Man blir alltid ledsen när någon går bort, men vissa har en större plats i ens hjärta än andra….och hon var en av dem som hade det.

Vad gör detta med en själv då, förutom förlusten? Jo de väcker upp alla satans Troll som viskar i ens öra att varje liten krämpa är ett återfall, en metastasjävel….Det där Trollet som hånler åt en och säger “varför skulle just du klara dig, vad är det som får dig att tro det?” Hade man precis kravlat sig upp på kanten sen förra gången något satte igång Trollen, så dras man nu helt bryskt ner igen och får vackert börja om från början. Bygga på sin tro att man faktisk är “frisk”, mår bra etc….och det tar ett tag kan jag säga. I alla fall för mig.

Ja så kan en Lördag också börja.

För övrigt har jag läst ut min bok “Solviken” som jag gillade mycket. Ser fram emot när nästa kommer i pocket. Är för snål att köpa inbundet och biblioteksböcker har jag alltid tyckt är lite sunkigt så då väntar jag hellre.

Har packat glas som ska med till sommarhuset. Det tog en stund. Men det var ändå för varmt ute. Jag solade benen lite halvdesperat i morse så det fick räcka, sen vart det för varmt.

Äter ensam i kväll så Majvors Kitchen bjuder på Oxfilé, ruccola, pinjenötter, balsamicocréme och parmesanost. Majvors Kitchen vet vad Majvor gillar om man säger så 😉

Äldsta dottern är kvar i Italien och jag längtar efter henne. Tror hon kommer på Torsdag (har glömt att skriva upp) men hon hör väl av sig. Hoppas hon har det underbart och njuter i fulla drag.

Tänker börja på nästa bok snart, det får bli “Hennes iskalla ögon” ur Hammarbyserien. Gillar dem också fast tycker de har varierat i kvalité. Får se hur denna är…

Så kör vi väl ett reseavsnitt till;

 

Söndag, Dag 4

Tjejerna ville sova ut igen så på förmiddagen var vi hemma. Jag gick iväg och handlade lunch och så åt vi hemma på terrassen.

 Något för barnen 😉

Något för mig 🙂

 

Maken och jag tog sen en promenad lite uppåt i kvarteren till ett sjukhus som jag läst om. Hospital Santa Creu i Sant Pau. Tyvärr stängde de precis när vi kom fram så vi fick beskåda från utsidan.

Undra hur det skulle vara att jobba på ett sjukhus i Spanien….

Kul affär tyckte vi då maken är från Dalarna!

Schysst sätt att fixa skugga!

Sen tog vi en Taxi ner till Gamla Stan med avsikt att gå på Picasso Muséet. Men det var typ en kilometer lång kö, så vi struntade i det (gick dit senare med biljetter bokade på nätet, mycket bättre…dvs ingen kö om man gör så!). Så vi promenerade ner till Parc De La Ciutadella och tog en fika där.

Sen vandrade vi runt lite i Ribera och  Barri Gotic.

Lillfia fotar något vi inte riktigt vet vad det är….

Vi gick sen ner mot Port Vell för att äta middag på en av Restaurangerna uppe på Miramare. Vi skulle vänta in mörkret eftersom vi sen skulle åka och se Font Magica (de magiska fontänerna).

Det blev Restaurang Baritimo med utsikt över vatten och hamn.

   

   

   

   

Haha gör en “mamma” och fotar maten 🙂

Sen tog vi Taxi till Santa Montjuic och de Magiska Fontänerna. Det var inte riktigt mörkt än när vi kom dit.

 

 

Sen vart det mörkare och mer effektfullt!

 

Varje halvtimme kör de ett program till varierad musik. Från klassiskt till Michael Jackson.

Sen åkte vi hem, softade lite på terrassen och laddade för en morgondag med diverse aktiviteter….mer om det sen!

 

Nä nu är det dags att steka på den där Oxfilén…

Ha en skön kväll!

 

 

 

 

 

 

 

Jävla fucking skitcancer!

Det är så oerhört ledsamt, tråkigt och sorgligt att få höra att en vän inte kommer att överleva sin Bröstcancer. Så fruktansvärt. Jag insjuknade strax efter henne och vi har mer eller mindre följts åt under den här tiden. Vi har jämnåriga döttrar en på 14 och en  på 16, där 14-åringarna också dansat i hop och gått i samma skola. 16-åringarna går nu i samma gymnasium.  Vi har träffats och ätit middag ihop, med  flera av oss “cancerkompisar”. Nu har den alltså spritt sig mer än vi visste innan och till ställen där den ej går att behandla.  Nu har hon en plats på hospice. Ett mycket bra sådant med underbar personal.

Men fy fan…jävla sjukdom. Jag gråter för hennes skull, för hennes döttrars skull…för min egen rädslas skull. Allt kan förändras över en natt. Vi hoppas och tror att livet varar länge men vad vet vi, ingenting.

Folk pratar om ditt och datt….orerar om sina oväsentligheter och beklagar sig…(även jag emellanåt)…..kan bli så jäkla trött på det ibland. Va fan…va glad att du lever!! Men samtidigt så måste ju såklart alla friska gemeneman få beklaga sig tycka och tänka….det förstår jag också…kan bara bli så trött på att höra det ibland. Kanske därför man nu i större utsträckning än tidigare håller sig för sig själv!? Tröttnar och drar mig undan.

 

 

 

 

 

Julstök, tillbakablick i cancervärlden och god mat….

Nu börjar ron och julfriden infinna sig. Hoppas att jag varit på ICA för sista gången innan julafton. I Fredags var det skolavslutning. Lillfia sjöng fint och stämningsfullt med sig klass i Kyrkan. Sen var vi och handlade ett par saker innan vi åkte hem och tjejerna drog igång stora bull-och pepparkaksbaket. Som jag skrivit förr så är det ju inte min grej det där med att baka. Jag roade mig med att vara tidtagare för gräddningen, läsa bok och dricka glögg. Men tjejerna var jätteduktiga och mycket smarrigt vart det.

När maken hade kommit hem tog vi in granen och barnen klädde den. Förr hängde kulor i alla dess färger, hemmapysslade tomtar och diverse annat i granen. Men sen förra året enades, mina nu så stora tjejer och jag, att ha det stilrent och enhetligt. Endast rött, vitt och silver får tillträde till granen nu för tiden.

Medan tjejerna pyntade granen lagade Majvors Kitchen Serranofylld köttfärslimpa, parmesangratinerade potatismedaljonger och rödvinssås. Mycket gott och närande 🙂

Lördagen var lugn och skön. Vi småpysslade alla med diverse saker. Äldsta dottern åkte och danstränade med sin tävlingskompis och mellandottern var på tjejkväll hos en kompis. Skjutsade henne dit medan maken och Lillfia bastade. Väl hemma fixade jag middag. En laxentré med pepparotsost och gravlax. Sen Sesampanerade kycklingfiléer, klyftpotatis, sparris och ett parmesansmör.

På kvällen kollade vi deckare och jag mumsade på god choklad. Maken hade fått choklad och vin i julklapp av något företag. Han tål inte choklad och dricker sällan vin så jag får alltid hans julklappar då det oftast är choklad folk kommer med! Lite som en bonus för mig som faktiskt roddar med det mesta vad gäller hem och barn då  han jobbar otroligt mycket.

Man får lite flashback så här till jul. Förra året så här dags hade jag avslutat cellgiftsbehandlingarna och var mitt i strålningsperioden. Håret hade börjat växa ut igen och jag var fullt fokuserad på behandlingen. Hade ännu inte fått de psykiska efterdyningarna gällande vad jag faktiskt varit med om, och rädslan för återfall och skräcken för eventuella metastaser hade ännu inte gripit tag om och invaderat mina tankar. Men jag minns i alla fall inte allt kring förra julen. Det var/hade varit så mycket då….

I Januari var jag färdigstrålad och under året har jag bearbetat vad jag varit med om, hanterat (och försöker fortfarande lära mig leva med) oro och ångest för återfall och död, försökt hitta och trivas med mitt “nya” jag. En “efter cancern” identitet då den aldrig blir som den jag hade innan. Det sorglösa finns inte kvar. Ett stort allvar följer i allt jag gör eller är med om, i och för sig  ackompanjerad av en annan livsglädje än den jag hade innan även om jag var levnadsglad då också. Men innerst inne är det bara jävligt sorgligt. En del påstår att man blir styrkt av sånt här att det skulle komma något gott ur det. Men det anser jag vara skitsnack. Det finns inte en enda bra sak med Cancer. En helvetisk skitsjukdom som man inte önskar att någon skulle behöva uppleva. Varken som drabbad eller anhörig. Så är det bara!

I dag har jag äntligen blivit klar med paketinslagningen. Maken, Mellandottern och Lillfia var in till Gamla Stans Julmarknad. Då vart det lite utrymme att plocka fram det sista och slå in så ingen såg. Äldsta dottern satt i sitt rum och julpimpade naglarna.

I kväll bjuder Majvors Kitchen på Baconlindad fläskfilé, kantarellcréme och rotsakspytt. Ska pyssla med det medan gänget bastar. Sen blir det nog en till att fortsätta med ett avsnitt av den inspelade deckaren.

Hoppas ni alla får en fin kväll, i morgon är det dan före dan….

Min Fredag….

En härlig Fredagsförmiddag och hela helgen ligger framför en, kan det bli bättre!?

Var på Kurs igår så det var lite omväxling i vardagen. HBTQ-kurs, för att lära sig mer om hur man kan/bör bemöta dessa personer/familjer på BVC. Den var helt ok. Lite jobbigt var det dock.  Då jag fick lite flashbacks av att vara på SÖS. Sist jag var där var det för att tatuera in prickar inför strålningen och gången innan dess för att ta farväl av mormor. Jag har mycket goda minnen av SÖS också då jag gjort en hel det praktik där. Bla ironinskt nog på operation och varit med på många bröstoperationer. Bröst är vackert gula inuti, då fettvävnaden är gul! Men jobbiga minnen har ju förmågan att ta över mentalt så det kändes lite tufft att kliva in på SÖS  igår.

Det var lite danshämtning och sen lagade jag en härligt vitlöksdoftande potatisgratäng och lammrostbiffiléer. Avnjöts med ett glas rött. Var lite behjälplig åt äldsta dottern och henne biologirapport och de två andra hade pipit i säng vid 21-rycket då de var heltrötta. Maken var på jobbet pga någon workshop de skulle ha.

Idag startar jag med morgonkaffe till nyhetsmorgon, DN, bloggar och Fb. Ska snart ta tag i lite administrativt jobb och planering åt Tävlingsdansarföreningen, som jag inte hunnit med. Hade med mig papperna till London men våra dagar var så fulla med annat och när vi kom till hotellet ville vi bara slå på TV:n, slappa och utnyttja att man hade WiFi så man kunde uppdatera sig på FB, läsa mail etc. Så det blev inget av med det arbetet där!

Slängt i en tvätt och ska göra lite Fredagsfint hemma också. Handla och planera helgens mat. Sen till dansskolan för Lillfias discolektion i eftermiddag och sen är det Coaching för alla tre i tävlingsdiscot.

Hoppas ni alla får en fin Fredag och helg!

Första strålningen och vägen dit.

Satt där i bilen och funderade över känslan att åka mot okända mål. Det kändes lite spännande. Nästan pirrigt. På väg ut  på okänd mark. Som att vara på äventyr. Tänk att få vara med om detta, det hade jag för ett år sen aldrig anat. Träffa nya människor, få nya mediciner och som nu ligga i konstiga apparater, bli ritad på runt bröstet och strålas. Sjuksköterskan i mig ser nyfiket på behandligsmetoderna och studerar i smyg personalens bemötande och arbetssätt. Frågar en massa varför, hur och när. Men det gör nog alla!

En annan känsla som också infann sig där och då i bilen var en känsla av aversion. Att inte alls vilja åka mot några okända mål, utforska några nya behandlingsmetoder eller sjuksköterskors arbete. Skit, skit och åter skit….skitjävlacancer…vill att allt ska vara som vanligt. Men ingenting är som vanligt. Jag är inte som vanligt….ingenting kommer någonsin att vara som vanligt. Det kommer alltid att finnas ett före, ett under och ett efter cancern. Så är det bara.

Nu under cancern kommer jag på mig själv, likt en tokkärring, att prata med folk jag inte känner på tunnelbanan eller bussen. Le mot dem jag aldrig skulle lett emot förut, då före cancern. Lite vänligare mot omgivningen, lite tålmodigare, lite nöjdare med det jag har och att jag finns. Lite ödmjukare inför livet. Samtidigt som tålamodet i en annan aspekt,  just nu under cancern, oerhört  lätt tryter. Då å andra sidan lite mer irriterad på omgivningen, ett stort behov av att vara ifred. Har inte energi för allt jag skulle vilja göra  och alla jag skulle vilja ge den uppmärksamhet de vill ha eller förtjänar. Undra hur det då kommer att se ut sen, efter cancern.  Ja det vet jag inte än…

Placerades på en hård brits under en jätteapparat, där tandläkarröntgenapparaten i jämförelse ser ut som en leksak. Blev lagd tillrätta  av två sköterskor som ställde in strålningsapparaten och ritade på mig runt bröstet. En fysiker dubbelkollade innan de började stråla. Själva strålningen tog bara några minuter och kändes inte alls. Det största jobbet kommer vara att varje dag köra dit och hem och framför allt att hitta parkering.

Så var då en av 24 strålningsresor avklarade. Kommer att finnas tid för många tankar och funderingar under kommande 23 bilresor. Kanske är de tur att de finns, så man får tid att reflektera och bearbeta….så att när det är klart kan man komma ut i sitt efter (ja nästan då, ska ju äta tabletter i 5 år  också innan man helt kan kalla det efter) som en hyfsat hel människa  trots det man varit med om.

Både uppåt och neråt i sinnet!

Promenerade med yngsta dottern till skolan i morse. Jättefint och varmt ute, skulle visst bli 18 grader idag. Härligt.

Men i allt det härliga och fina blir jag också lite deppig. Man går där med sin fina tjej, som kvittrar på och bubblar utan uppehåll som vanligt, medan mina tankar far iväg till de där tankarna som man inte borde ha…..är detta sista hösten?….hur länge får jag höra henne kvittra? osv….ja ni förstår.

Det är inte så ofta det kommer över mig, men ibland så. Det är väl igentligen inte så konstigt, man ska väl igenom alla dessa funderingar. Grät hela vägen tillbaka hem och alla barn jag mötte tittade konstigt på mig, hade inget papper (hade liksom inte förberett denna känslostorm) så de undrade väl varför jag gick där och snorade!

Annars började veckan bra. Åkte och dansade på Måndagkvällen. Kul att se sitt dansgäng igen och få röra på sig. Det kändes i och för sig både kul och jobbigt.

Roligt att träffa alla, köra till bra musik och jag har ju alltid älskat att dansa. Jobbigt då jag gått upp 7 kg sen jag började behandlingen (pga kortisonet bla) och det kändes att det var en större kroppshydda att flytta runt. Min vänster arm kunde jag inte använda, “dosan” sitter liksom i vägen och det ömmar. Svårt att göra rörelser och piruetter utan att använda armarna, halva balansen var liksom “long gone”. Kände mig lite som en spillra av mitt forna jag ( är jag i och för sig i vanliga fall också om man jämför med hur man dansade i ungdomen)  och att inte klara det man brukar klara, var deppigt. Men samtidigt jättekul att jag faktiskt orkade vara med och köra i 45 minuter. Lite endorfiner skadar ju aldrig!

Tisdagmorgonen spenderade jag på jobbet och fikade med mina underbara kompisar. Åh vad jag saknar att träffa dem om dagarna. Måste helt klart åka dit och fika lite oftare. Så härligt att få börja dagen med en massa skratt och prat. Är ju inte så mycket av den varan här hemma när man pysslar runt för sig själv.

När jag varit chaufför två vändor till dansskolan, sjönk jag och döttrarna ner i soffan och avnjöt veckans första happening “Hollywoodfruar” (den andra kommer ikväll “Dallas”). Tillsammans med ett glas rött njöt jag för fulla muggar av god underhållning och stimuli för smaklökarna. Ute blåste det och regnade det och för mig är det såååå mysigt. Den timmen var balsam för själen!

Nu får vi se vad denna dag har att erbjuda…

Ha det gott!

Bjuder på lite dansbilder från senaste årens shower!

Som Montazami!  

    

Som Fågelskrämma i Oz!

Glam Girl!

Omtumlande Söndag

Söndagen började med den fruktansvärda nyheten att en flicka blivit mördad i Täby. Massa spekulationer om vem och varför. Det visar sig snart vara en bekant till ena dottern, de har råkats flera gånger då de dansade på samma dansskola. Hade gemensamma vänner.

En massa tankar om “varför” och “om inte” snurrade hos dottern och vi pratade massor.

Men lite annat pysslade vi med också. Mellandottern bakade goda ost-och skinkgifflar, recept ur  ICA:s Diabeteskokbok. Jättegoda och hon får lite variation i allt ätande. Jobbigt det här med alla mellanmål som hon måste få i sig och äta fast hon inte är hungrig

Äldsta dottern städade och pluggade och gjorde sig redo för ny vecka och yngsta var hos en kompis.

Majvors Kitchen gjorde Potatisgratäng, Oxfilé  med parmesanchips, smörslungade sockerärter och Bearnaise. Jättegod och mysig middag med massa tända ljus. En perfekt avslutning på veckan.

Nu på morgonen visade det sig att dottern bara sovit ett par timmar i natt, inte konstigt  efter det som hänt. Lilltjejen är förkyld…så nu har jag sällskap av två barn hemma så här på Måndagmorgonen. Ja sällskap och sällskap…de sover…och det är ju i och för sig det som är meningen med att de är hemma!

Bökigt värre

Helt orutinerat glömde jag att kränga av mig den ordinerade Sport-BH:n, duscha och få på en ny innan familjen lämnat huset. Mån om min kroppsliga hygien som jag är, var jag inte i närheten av att hoppa över morgonduschen. Så efter mycket om och men så kunde jag krångla mig ur BH:n utan hjälp, duscha och få på en ny, under devisen “Bit ihop eller bryt ihop” Jag kan säga att jag gjorde båda! Alvedon är ju bara löjligt vad gäller svullnad och blodutgjutelse. Det är som de små tabletterna ligger i magen och skrattar åt en, “trodde du ja, att vi skulle funka”! Lyckades iaf också ansa benen, som vuxit sig vilda under denna konvalecens och jag kan meddela att raka sig under en armhåla man inte känner att man har, känns jäkligt lattjo!

Nu har jag samlat mig efter morgonens psykbryt och ska ner till ICA och införskaffa lite nödvändigheter och någon god lunch. Ska sen plocka fram Cowboysarestövlarna och klä mig inför en Wild West festival som Mellandotterns klass har i eftermiddag. Jag ska stå i Loppisen och kränga gamla grejer… Idol André kommer och uppsträder och det blir kul med lite uppiggande aktiviteter som skingrar tankarna och tårarna. De kommer ju så ohjälpligt när man, tex som nu, inte ens kan klä av och på sig själv!

Ha det gött i solen, vi hörs!

Nu börjar allt bli klart inför morgondagen.

 

 

Har idag varit på KS och fått någon isotop insprutad i bröstet, för att de ska kunna se lymfkörtlarna under operationen i morgon. Ifall de skulle behövas tas bort. Jag hoppas ju såklart att de är friska och att de inte ska behöva ta mer än den de tar prov på.

Har hjälpt äldsta dottern med packningen inför hennes Alicanteresa i morgon. Sen packat min sjukhusväska, bytt rent i sängen och lagt fram rena kläder och tagit av alla smycken. Nu är det bara duschen, att tvätta hela mig med Descutan kvar.

Känns mycket konstigt och sorgligt att det är sista gången jag kommer att duscha min kropp så som den sett ut hela mitt vuxna liv. Som man är så van att känna den. Nästa gång ser den inte lika dan ut. Jag har egentligen aldrig brytt mig särskilt mycket om mina bröst eller ens tänkt på dem, de har liksom bara funnits där. Men det är ändå väldigt underligt att man ska vakna upp efter operation i morgon och se helt annorlunda ut vad barmen beträffar.

Mellandottern är lite orolig att jag inte ska vakna ur narkosen, hon hade sett något program där det var ngn som råkat ut för detta. men det var ett skalltrauma och jag försökte förklara att det hade andra orsaker än narkosen.  Har fått låna med mig hennes turhalsband också, hon är så go.

Själv är jag ju lite skadad, så sjuksköterska jag är. Tycker om att ligga på sjukhus och ser fram emot det. Inte bara i den bemärkelsen att jag desperat vill bli av med helvetesknölen, utan för att jag också är faschinerad av hur och vad mycket de kan göra, vilka tekniker de använder idag etc. Jag har praktiserat på Operation på Södersjukhuset och sett massor av bröstoperationer. Men det var ju ca 15 år sen och jag har faktiskt aldrig sett någon “tårtbits”-operation, vad jag minns. En sån de planerar att göra på mig. Fast nu får jag ju inte titta, utan sover gott istället! Det är så otroligt skönt att det äntligen är dags för operation, och att eländet ska ut!

Jag är dock rädd för vad det sen blir för svar från patologen. Hur farlig knölen var och vilken behandling som krävs och vad det kommer att innebära och föra med sig. Ytterligare tre veckors väntan, fast nu på detta, tar sin början efter operationen….

Hörs snart!

 

Lite konstigt ….

kändes det att avveckla sig på jobbet för en månad eller mer och gå en oviss framtid till mötes.

Fick fina blommor och ett ont öga, som ska skrämma iväg det onda, av en före detta kollega som nu ska vicka för mig. Jättegulligt!

Var hos frissan, toppade och la några ljusa slingor. Alltid lika nöjd när jag varit hos min Silvia. Nu är jag vårfin!

Men mörka tankar grusade också det annars så njutningsfulla frisörbesöket. ” kommer jag få cellgifter? Kommer jag ha något hår kvar? Gör jag detta i onödan?” försökte istället tänka att jag iaf är fin fram till dess i så fall.

Sitter nu på discoträning, mitt vanliga fredagsnöje! Tävling i morgon!

Senare ikväll blir det Let’s dance, italienska delikatesser och vin….