Majvors Memoarer

Det goda i livet, dvs familj, mat, vin, musik, dans, böcker, vänner och mycket mer! Sen också en del om den där jäkla bröstcancern!


13 Comments

Fan fan fan…

…..är ju någon man inte ska måla på väggen men ibland är det svårt att låta bli. Så svårt.Var hos onkologen idag. Dels för att det var dags då jag kollas varje halvår men också för att jag, som jag skrev i tidigare inlägg, hade en del att ta upp.

Hon kände på ryggen och såg väl inte speciellt bekymrad ut men som alltid när man som cancerpatient känner symtom/har ont så vill de röntga. Det var ju dessutom snart ett år sen jag gjorde skelettscint och DT, så hon skrev remisser för de undersökningarna. Det är också dags för ny mammografi och u-ljud av armhåla, så en remiss till det också. Jag är nöjd med det då det känns skönt att kolla upp ryggen, lungorna och brösten igen. Sist var det också något fel på maskinen som visade bilderna så läkarna såg lite dåligt och jag fick svaret att “man får anta att det är ärrvävnad man ser”, kändes ju sådär!

Jag tog också upp min ömhet och svullnad i armhålan.Den har inte oroat mig så mycket. Tagit för givet att det är någon form av lymfödem. Men då det gör ont och får armen att domna kändes det ju angeläget att ta upp. Men hon såg bekymrad ut när hon kände igenom armhålan. Tryckte på några knölar som gjorde jätteont och hm:ade.  Sa att det blir ett ultraljud och eventuellt en biopsi på svullnaden.

Nu plötsligt har jag något som oroar mig mycket mer än ryggen. Inte blev jag lugnare av att jag inte ens hann komma hem innan de ringde från mammografin och erbjöd mig en tid på Torsdag. Har hon skrivit någon form av akutremiss?? Var hon så oroad?? Såklart är jag glad att få komma snabbt. Att slippa vänta. Men det kändes ändå scary och ledsamt.

Det känns som jag är inne i svängen igen, som att detta aldrig kommer att ta slut (och det gör det väl aldrig heller med denna sjukdom). Nu blir det nya undersökningar, ny förbannad väntan på alla dessa svar. In i tortyrkammaren igen bara!! Det är tydligen där man ska tillbringa sin tillvaro! Vad har man för val annat än att gilla läget?! Fan, fan, fan, skit, skit, skit…och det går inte att inte ta ut något i förskott. Det är inga provsvar som visar om man har halsfluss eller inte direkt, det är provsvar som avgör hela ens existens.

På Torsdag ska jag också ut  och äta med gänget från Onkologrehab. Min första tanke var att stå över, men sen kände jag att vilka om inte de, är de som förstår och som kan vara fint att träffa. Speciellt nu om man känner sig orolig.

Jag slipper i alla fall gå och spola port-a-cathen mer. Nya riktlinjer säger att det inte behövs…alltid något!

+ extrapris på tulpaner, så jag köpte ett knippe vita (min favorit) för att försöka pigga upp denna dag lite i alla fall! Vet dock inte om jag lyckades nämnvärt…..

Tulpan2

Advertisements


5 Comments

Nyårskvällen och mitt hopp om 2014…

Vilken mysig Nyårsafton vi fick.

Vi tog sovmorgon och sen på dagen fixade jag med kvällens mat. Vid 17 kom våra fina vänner och vi fick en påse fylld med härliga saker. Vin, ost, korv, oliver, fikonmarmelad, tapenade, olivolja, grillad vitlök och knäckesticks.

Först drack vi lite bubbel ihop med lax-och pepparrotsrullar. Satt och småpratade medan maten stod i ugnen.

bild (19)

bild (20)

Till förrätt åt vi rösti med löjrom, créme fraiche och lök. Det var gott. Hade stekt röstin lite för mycket bara. Men svårt när man ska servera dem varma till många. Men det var ändå gott.

001_Förrätten

Lillfia hade gjort fina hattar till alla! Även till Hoppsan, klart han också skulle vara med på partyt 🙂

bild (21)

Till varmrätt hade vi Lammytterfilé, potatis-och cévregratäng, rosmarinsky och hericot vertes. Det blev såå gott. Otroligt fin lammytterfilé som vart perfekt rosa.

bild (17)

Som efterrätt hade Mellandottern gjort en Mangomousse var också supergod.

004_Desserten

En liten kaffe till den och man var sen redo att inta soffan för musikfrågesport. Maken körde från Spotify och vi gissade. Jäklar vad Lillfia var snabb ibland. En ton och hon tog vilken låt det var!

bild (18)

 

Jag och min goa Lillfia!

Efter tolvslaget vart det sedvanlig dans för mig och väninnan. Det hör till att dansa till Ebba Gröns “800 grader” och sen köra på med några andra godingar. Barnen tycker man är pinsam men vi har i alla fall jättekul när vi dansar loss till Ebba, börjar bli lite av en tradition. I alla festliga sammanhang med dem dansar vi till “800 grader” sommar som vinter 🙂

Vid 01.40 bröt vi upp. Maken skjutsade hem gästerna och hämtade äldsta dottern som varit hos en kompis med två andra tjejkompisar. De hade lagat trerätters med bruchetta som förrätt, oxfilé till huvudrätt och sen hemgjord chokladmousse. De hade badat bubbelpool vid 12-slaget och legat där och sett fyrverkerier. Låter jättemysigt.

Lite konstigt kändes det ju att inte ha henne hemma men fick prata lite i alla fall eftersom hon ringde och frågade om råd hur de skulle göra med oxfilén.

Nu håller hon på här hemma och gör lika dan chokladmousse som hon ska bjuda oss på ikväll!

I dag har vi bara softat som sig bör en nyårsdag. Jag har fortfarande morgonrock och tänker inte byta för snart ska man ju lägga sig. I morgon ska jag jobba och resten av gänget är lediga och hemma 😦 vill också vara med!

Nu ser jag fram emot ett 2014. Som jag hoppas får vara friskt.

I början av 2013 avslutade jag min strålning och har nu snart ett år ätit mina antiöstrogener (som jag ska äta 5-10 år). Det har varit ett ganska tufft år psykiskt. Att landa i det som hänt. Våga tänka och tro att man nog är frisk och har ett liv framöver. Men också lära sig brottas med skräcken för återfall och olyckskorparna som kraxar i huvudet mer eller mindre varje dag. Mycket är förändrat och samtidigt som man känner en glädje över det liv man har så finns det en tomhet, en grundstämning som är förändrad. Det är så svårt att förklara. Det har gått upp och ner under året, men nu under hösten har det varit tyngre. Min medicin börjar nu också ge biverkningar. Har mer vallningar, speciellt på natten så sömnen är ännu sämre än förr. Kramper i benen och torra slemhinnor, så de spricker och blöder. Jag har svårt att koncentrera mig och närminnet är en katastrof. Dels är det sviter från Cytostatikan, men även denna medicin orsakar koncentrations-och minnesstörningar. Jag har svårt att fokusera så fort det krävs lite mer. Känner det tydligt på jobbet och ibland är jag färdig att bara ge upp. I vissa situationer har jag bara lust att bara skrika; jag kan inte, jag förmår inte, jag förstår inte och jag kommer inte ihåg! Tyvärr, eller hur man ska säga, så syns ju inte detta utanpå utan man uppfattas nog bara som ovillig eller helt förvirrad. Armhålan svullnar och gör ont där lymfan är borttagen. Vilket också påverkar höger arm som svullnar och ömmar. Jag är högerhänt så det är svårt att vila och avlasta den.

Jag har också svårt för mycket folk, folksamlingar. Jag vill helst bara vara ett fåtal personer. Förr gick jag varje lunch på Täby C, åt och tittade sen i affärer etc men nu äter jag på jobbet. Fixar inte alla människor som flaxar runt! Vill vara ifred.

Så jag är långt ifrån “klar” med cancern. Men jag hoppas på att jag ska få vara fysiskt “frisk” så det andra kan få ta sin tid och bli bättre och bättre. Att rädslan för återfall ska få ta mindre plats i skallen och att jag ska känna lite mer glädje över saker jag gör.

Så 2014 hoppas jag nu blir ett bättre år. Att vi kan få ha det bra och slippa mer sjukdom. Att vi kan få till en resa till Italien dit vi alla vill. Att vi börjar renovera badrummen (som vi skulle börjat med när jag vart sjuk 2012). Kanske nytt kök också!

Jag tänker fortsätta att göra saker jag tycker om och mår bra av, både i det stora och lilla. Inte slösa energi på saker jag inte tycker om eller inte vill göra. Inte omge mig med människor som stjäl energi istället för att ge något. Tänker fortsätta avbryta läsningen av böcker jag tycker är trista, slänga dem och ta en annan! Men försöka hinna läsa fler böcker.

Livet är för kort för att slösas på saker som inte känns rätt i själ och hjärta. Men det är inte så lätt att välja bort alla gånger, men jag ska bli ännu bättre på det.

År 2014 vill jag också laga ännu mer mat. Prova, för mig, outforskade områden som att tex bli bättre på att laga vit fisk. Vidareutveckla befintliga recept så det passar mig och det jag gillar än bättre. Komma på nya recept och middagar och prova nya råvaror.

Ska ge dansen ett försök till också. Streeten gick inget vidare. Kroppen och hjärnan hängde liksom inte med. Men jag ska prova Commercial och ge det en chans. Men jag tänker aldrig mera stå på scen.

Ja det blir ett år med nya förutsättningar och nya utmaningar.

Hoppas ni andra också hade en fin nyårskväll, god fortsättning på det nya året!


4 Comments

Så kom äntligen röntgensvaren….

påsk4

I går ringde min onkolog och meddelade svaren på skelettscint, DT och röntgen av tummarna.  Skelettet såg helt normalt ut och inga konstigheter och så även DT av buk, jätteskönt. Men på DT bröstkorg såg man en liten förändring i höger lunga. Dessa bilder hade skickats vidare till lungläkarna och diskuterats på konferens i hop med onkologerna. Därav det fördröjda svaret. Men förändringen tycker de inte ser malign ut, den har inget metastasutseende och de har klassat den som en strålningsskada. Den sitter inom det område i lungan som ofrivilligt drabbas vid strålning. Men man vill försäkra sig och göra en ny DT om två månader för att se att den går i regress.

Jag visste inte riktigt om jag skulle fira eller inte igår. Kändes ju fantastiskt att skelett och buk var frikända och att detta i lungan inte klassades som metastas…..men det kändes ändå inte så glatt…tänk om de har fel!! Det blev ingen champagne…det blev ett glas rött!

Man kan inte göra så mycket mer än att förhålla sig till ny väntan på undersökning och ännu en oviss ångestladdad tid innan man får nya provsvar.

De kunde inte hitta några fel på tummarna eller förklaring till varför det gör så jäkla ont. Har det med cytostatikan att göra så borde det avta med tiden. Annars får jag kontakta ortopeden igen för vidare utredning.

Nu ska jag försöka glädjas åt det som faktiskt såg bra ut. Fira Påsk och laga massa god mat. Har pyntat om matbordet, lagt till lite bra låtar på senaste spotifylistan och i kväll bjuder Majvors Kitchen på Varmrökt lax och en risotto med sparris och västerbottenost.

Önskar alla en Glad Påsk!

påsk3


12 Comments

Det var det…..

019

Så har jag gjort min sista strålning, för alltid förhoppningsvis. Det känns skönt, jag är jätteglad att det är klart, en lättnad men också lite oroligt. Är det klart nu, tänk om det ändå smitit iväg någon liten cancercell som ligger och gror och hela skiten kommer tillbaka. Tabletterna ska ju sen göra att östrogennivåerna sjunker och det inte ska finnas något östrogen, för hormonella cancerceller som jag hade, att livnära sig på. Men finns någon kvar någon stans kommer det ju tillbaka…Men dessa tankar och den oron får jag lära mig leva med. Se till att den inte tar över min tillvaro och skuggar mitt annars soliga liv.

Lite vemodigt, sorgset var det också att åka där ifrån. Har ju blivit min aktivitet senaste månaden. Träffat härliga strålningssköterskor, pratat lite skit och fikat. Ja ha…vad gör jag nu då. Jag har genomgått sex cytostatikakurer, tappat håret, 24 strålningar och massa provtagningar och ett par sjukhusvistelser. Det har legat fokus på detta, nu ska jag klara mig ute i livet som “vanlig”, men det kommer aldrig att kännas eller bli som vanligt! Är jag frisk, har jag cancer??!! Vem vet, vet i alla fall att läkarna aldrig friskförklarar, de kallar det att man är “Cancerfri just nu”.

Läkaren Stefan Einhorn skriver så här:

027

MEN nu låter jag ju bara depp, depp!!! Jag är jätteglad att jag tagit mig så här långt och igenom detta på ett i mina ögon bra sätt. Hållit gnistan och humöret uppe, försökt vara positiv hela tiden och även om jag haft och har mina stunder så har jag även i psyket mått ganska bra. Så nu blir det snart Champagne och löjrom. Bilder kommer sen!

Måste säga att Majvors Kitchen lyckades bra med gårdagens middag också, det vart supersmarrigt!

011

Nu ska jag åka och hämta äldsta dottern vid tåget, hon har varit och läst Gymnasiematte på ett gymnasium. Klarar hon den kursen med ett A kan hon sen hoppa över matten i höst när hon börjar Gymnasiet! Annars har hon kunskaper tillgodo på lektionerna. Stolt mor….ja det kan man säga!

Sen är det dags att duka för firandet!

Kram på er!


4 Comments

Jobbiga dagar, pyssel och pepparkakor!

Var i går på stora tjejernas fina julavslutning. Så många duktiga ungdomar som sjöng och skapade julstämning. Jättemysigt att få komma och titta på. Samtidigt är det så jobbigt. Hela December har varit och är jobbig. Som jag beskrivit förut så kommer alla det där “är detta sista gången” tankarna när det är stämningsfulla saker man gör/ser, eller när man är med barnen på deras saker och som är så mysigt och roligt. Man vill vara säker på att man får göra det igen och igen massor med år till, men just nu känns det mer osäkert än säkert …utan egentlig anledning, jag menar det har inte tillstött något.

Hela denna månad är ju fylld av sådana roliga och mysiga saker och stämningsfullt är det ju. Julvernissage, julavslutningar, pepparkaksbak, granpyntning, julklappsinköp…ja allt. Bara att höra julmusik på radio får mig att gråta, samtidigt som jag gillar det, njuter av det och ser fram emot julen som jag alltid brukar. Det är så dubbelt.

En bröstcancervän har gått bort och en har fått återfall senaste tiden så det är väl inte så konstigt att de tankarna fäster sig i mig.

Känner att mitt mående går ut över barnen. Blir lätt irriterad och vill vara ifred. De har ju inte gjort något men jag märker att de tror att jag tycker de är jobbiga, men så är det ju inte. Men behöver lugn och ro och då går jag i taket för minsta stoj. Vill sitta med min dator, tidning, telefon eller bok. Inte bli ropad på eller behöva resa mig. Det ger dem ju intryck av att jag inte vill vara med dem eller är irriterad på dem. Men det är inte det, det är inte dem. Jag vill inte alls vara utan dem hemma, gillar att höra dem/ ha dem nära mig.  Jag försöker få dem att förstå det, men det är inte så lätt. Jag säger en sak, men visar en annan…hur ska de då förstå…och så blir jag ledsen för det också!

Annars funkar det ju bra med strålningen och så. Har bekymmer med att armarna domnar och vet inte riktigt var det är relaterat till men tror ryggen då jag har ont mellan skuldrorna och är rätt låst och spänd där.

Så  i dag efter strålningen åkte jag till min massör igen, underbart. Sen vart det hem för lite lunch. Tog sen med mellandottern till jobbet och Gardasilvaccninerade henne. Så kunde ännu en “to do”-sak bockas av. Sen vart det pepparkaksbak för tjejerna medan jag assisterade lite med gräddningen, drack glögg och läste recept. Medan jag var på strålningen hade tjejerna julpysslat.

007    008

015

Lite synd att Sandhamnsdeckaren är slut. Gillar svenska och engelska deckare. Men såg att det snart kommer någon Läckberg och hoppas det dyker upp några nya Midsomer, eller andra brittiska deckare, det brukar det ju till jul! Men vill helst ha ett litet avsnitt varje dag från och med NU 😉

Men i kväll kan vi ju njuta av Ernst, vi alla utom maken som inte fixar att se på den mannen!

Ha det gott!


6 Comments

Första strålningen och vägen dit.

Satt där i bilen och funderade över känslan att åka mot okända mål. Det kändes lite spännande. Nästan pirrigt. På väg ut  på okänd mark. Som att vara på äventyr. Tänk att få vara med om detta, det hade jag för ett år sen aldrig anat. Träffa nya människor, få nya mediciner och som nu ligga i konstiga apparater, bli ritad på runt bröstet och strålas. Sjuksköterskan i mig ser nyfiket på behandligsmetoderna och studerar i smyg personalens bemötande och arbetssätt. Frågar en massa varför, hur och när. Men det gör nog alla!

En annan känsla som också infann sig där och då i bilen var en känsla av aversion. Att inte alls vilja åka mot några okända mål, utforska några nya behandlingsmetoder eller sjuksköterskors arbete. Skit, skit och åter skit….skitjävlacancer…vill att allt ska vara som vanligt. Men ingenting är som vanligt. Jag är inte som vanligt….ingenting kommer någonsin att vara som vanligt. Det kommer alltid att finnas ett före, ett under och ett efter cancern. Så är det bara.

Nu under cancern kommer jag på mig själv, likt en tokkärring, att prata med folk jag inte känner på tunnelbanan eller bussen. Le mot dem jag aldrig skulle lett emot förut, då före cancern. Lite vänligare mot omgivningen, lite tålmodigare, lite nöjdare med det jag har och att jag finns. Lite ödmjukare inför livet. Samtidigt som tålamodet i en annan aspekt,  just nu under cancern, oerhört  lätt tryter. Då å andra sidan lite mer irriterad på omgivningen, ett stort behov av att vara ifred. Har inte energi för allt jag skulle vilja göra  och alla jag skulle vilja ge den uppmärksamhet de vill ha eller förtjänar. Undra hur det då kommer att se ut sen, efter cancern.  Ja det vet jag inte än…

Placerades på en hård brits under en jätteapparat, där tandläkarröntgenapparaten i jämförelse ser ut som en leksak. Blev lagd tillrätta  av två sköterskor som ställde in strålningsapparaten och ritade på mig runt bröstet. En fysiker dubbelkollade innan de började stråla. Själva strålningen tog bara några minuter och kändes inte alls. Det största jobbet kommer vara att varje dag köra dit och hem och framför allt att hitta parkering.

Så var då en av 24 strålningsresor avklarade. Kommer att finnas tid för många tankar och funderingar under kommande 23 bilresor. Kanske är de tur att de finns, så man får tid att reflektera och bearbeta….så att när det är klart kan man komma ut i sitt efter (ja nästan då, ska ju äta tabletter i 5 år  också innan man helt kan kalla det efter) som en hyfsat hel människa  trots det man varit med om.

1


14 Comments

En berättelse från då, när allt började….

Solig och fin Torsdag. Har lite ärenden som jag behöver göra och sen ska jag packa. I helgen är det danstävling i Helsingborg. Buss ner på Fredag eftermiddag/kväll. Tävling på Lördag mellan 10-22 och sen buss hem. Anländer väl hemmet någons stans på morgonkvisten och sen får man sova lite. Jag kan inte sova sittandes på en buss så jag vet redan nu av erfarenehet att det  blir en tuff helg! Men också väldigt rolig. Jag och de stora tjejerna åker. Hoppas det går bra för dem och att de får dansa en del. Det extra tråkigt att åka ut direkt när man åkt så långt!

Hittade en text jag skrivit om hur jag upplevde den första tiden då min bröstcancer upptäcktes. Tänkte dela med mig av den:

“Mormor hade just gått bort. Jag stod i duschen och kände över brösten som så många gånger förr. Men inget konstigt. Mormor dog i bröstcancer. Det fick hon aldrig reda på själv. Hon hann inte. Men hon var 84 år. Förr eller senare får de flesta cancer.

Jag klev ur duschen då och flera morgonar efter det utan att känna något konstigt. Pratade med mamma om hur viktigt mammografi är. Hade mormor inte gjort någon sån? Hade mamma och syster gjort någon sån? Visste ju att jag gjort ett par stycken, alldeles nyligen. Var lugn med det. Jag var på den säkra sidan.

Bara ett par veckor senare stod jag i samma dusch, kände på brösten och visst var det en liten knöl där. I höger bröst. En liten. Skulle snart ha mens, så lugnade mig med den förklaringen, det måste vara hormonellt. Vi pratade om lite olika åkommor på jobbet och vet att jag nämnde vad jag kännt. Flera bekanta, och mamma, hade ju haft knölar nu och då. En del hade opererat bort sina. Alla hade varit godartade. Blev lugnad det var säkert inget.

Efter att både en och två menstruationer passerat och knölen bestod, gick jag upp till min gynekolog som arbetar våningen ovanför mig. Hon tog in mig direkt. Kände och hm:ade. Solklart fall för remiss till Mammografi på Sophiahemmet. Trots akutremiss dröjde det ett par veckor innan jag fick tid. Påsken hann komma emellan.

En Påsk där jag ömsom oroade mig ömsom intygade mig själv att det var något godartat som fanns där, som för så många andra.

Väl på Mammografin kunde de se en förändring. Jag fick i samma besök även komma in för ultraljud och sen sög de ut celler ur förändringen. Det tog fyra till fem utsug innan de hittat rätt och fick ut tillräckligt med celler för att skicka på analys. Läkaren hittade, på ultraljudet, två drabbade ställen och gjorde punktioner på båda. På det ena stället, det jag inte sett själv, fick han ut celler han tyckte såg ok ut. Ur knölen kom något helt annat. Ha hm:ade och menade på att detta var inte normalt. Ville inte säga rent ut med intygade att jag skulle få den bästa tänkbara vården framöver. Då förstod jag. Då svartnade det för ögonen. Sköterkan stod och såg på mig med något slags medlidsamt snett leende och hade själv inte sinnesnärvaro att ge mig en pappersbit att torka mina tårar. Där vet jag att sjuksköterskan i mig tänkte att det var väl en av grunderna i omvårdnad. Näsdukar.

Minns att jag satt på en grå träbänk utanför Sophiahemmet och ringde till maken. Jo det var nog cancer.Ny tid till Bröstmottagningen för provsvar skulle ringas till mig. Han erbjöd sig komma. Men det kändes onödigt just då. Det var ju som det var. Bara att invänta nästa steg. Vet att jag fotograferade bänken jag ringde ifrån. Dödsbänken vet jag att jag tänkte att den var, inget visste jag om framtiden.

Det skulle enl mammografiavdelningen dröja ca en vecka innan jag fick besked om vad de sugit ut. Jobbade hela veckan som i ett vacum. Hade inte hört något i slutet på veckan då min gynekolog ringde upp och frågade hur det gått. Jag förstod på en gång att hon fått remissvar och gick då upp till henne. Vi läste svaret tillsammans och hon såg lika bekymrad ut som jag var ledsen. Jo bröstcancer, så mycket kunde vi konstatera. När de sen ringde från bröstmottagningen för att erbjuda en tid för information, visste jag redan vad de skulle säga på det besöket.

Maken följde med mig dit och de sa ju precis det jag visste. Bröstcancer. De gav mig en tid för besök på Bröstcentrum på KS. Där och då sjukskrev jag mig. En vecka var jag hemma.Men eftersom mitt operationsdatum dröjde ytterligare så gick jag tillbaka till jobbet. Fungerade ok. Men som barnsjuksöterska på BVC måste du vara fokuserad, lyhörd och intresserad. Vet inte om jag var just nåt av det, den veckan. Ju närmare operationsdatum jag kom desto tveksammare var jag att jobba vidare. Ville ju absolut inte bli sjuk, så operationen skulle skjutas upp. Med tanke på alla snoriga barn som besöker BVC ville jag inte chansa. Så jag sjukskrev mig igen ett tag innan.

Dagarna inför operation kommer jag mest ihåg som ett olidligt väntande. Tänk att just väntan kan vara så obarmhärtig för själen. Ja fick ett operationsdatum ganska långt fram. Det kändes som en evighet. Som om cancern under tiden spred sig och nästlade sig in i varje vrå i kroppen. Som jag var kontaminerad, infekterad och invaderad av något jag aldrig i mitt liv bjudit in. Pendlade mellan hopp och förtvivlan, uttryckt i skratt och gråt. Irriterad mot omgivningen och gråtig ihop med barnen. Var det här mina sista månader med dem eller hade jag ett liv efter detta. Dessa svarta och vita känslor skulle dominera stort ett bra tag framöver”.

Känns länge sen nu…..

Ha en fin dag alla!