Majvors Memoarer

Det goda i livet, dvs familj, mat, vin, musik, dans, böcker, vänner och mycket mer! Sen också en del om den där jäkla bröstcancern!


14 Comments

En berättelse från då, när allt började….

Solig och fin Torsdag. Har lite ärenden som jag behöver göra och sen ska jag packa. I helgen är det danstävling i Helsingborg. Buss ner på Fredag eftermiddag/kväll. Tävling på Lördag mellan 10-22 och sen buss hem. Anländer väl hemmet någons stans på morgonkvisten och sen får man sova lite. Jag kan inte sova sittandes på en buss så jag vet redan nu av erfarenehet att det  blir en tuff helg! Men också väldigt rolig. Jag och de stora tjejerna åker. Hoppas det går bra för dem och att de får dansa en del. Det extra tråkigt att åka ut direkt när man åkt så långt!

Hittade en text jag skrivit om hur jag upplevde den första tiden då min bröstcancer upptäcktes. Tänkte dela med mig av den:

“Mormor hade just gått bort. Jag stod i duschen och kände över brösten som så många gånger förr. Men inget konstigt. Mormor dog i bröstcancer. Det fick hon aldrig reda på själv. Hon hann inte. Men hon var 84 år. Förr eller senare får de flesta cancer.

Jag klev ur duschen då och flera morgonar efter det utan att känna något konstigt. Pratade med mamma om hur viktigt mammografi är. Hade mormor inte gjort någon sån? Hade mamma och syster gjort någon sån? Visste ju att jag gjort ett par stycken, alldeles nyligen. Var lugn med det. Jag var på den säkra sidan.

Bara ett par veckor senare stod jag i samma dusch, kände på brösten och visst var det en liten knöl där. I höger bröst. En liten. Skulle snart ha mens, så lugnade mig med den förklaringen, det måste vara hormonellt. Vi pratade om lite olika åkommor på jobbet och vet att jag nämnde vad jag kännt. Flera bekanta, och mamma, hade ju haft knölar nu och då. En del hade opererat bort sina. Alla hade varit godartade. Blev lugnad det var säkert inget.

Efter att både en och två menstruationer passerat och knölen bestod, gick jag upp till min gynekolog som arbetar våningen ovanför mig. Hon tog in mig direkt. Kände och hm:ade. Solklart fall för remiss till Mammografi på Sophiahemmet. Trots akutremiss dröjde det ett par veckor innan jag fick tid. Påsken hann komma emellan.

En Påsk där jag ömsom oroade mig ömsom intygade mig själv att det var något godartat som fanns där, som för så många andra.

Väl på Mammografin kunde de se en förändring. Jag fick i samma besök även komma in för ultraljud och sen sög de ut celler ur förändringen. Det tog fyra till fem utsug innan de hittat rätt och fick ut tillräckligt med celler för att skicka på analys. Läkaren hittade, på ultraljudet, två drabbade ställen och gjorde punktioner på båda. På det ena stället, det jag inte sett själv, fick han ut celler han tyckte såg ok ut. Ur knölen kom något helt annat. Ha hm:ade och menade på att detta var inte normalt. Ville inte säga rent ut med intygade att jag skulle få den bästa tänkbara vården framöver. Då förstod jag. Då svartnade det för ögonen. Sköterkan stod och såg på mig med något slags medlidsamt snett leende och hade själv inte sinnesnärvaro att ge mig en pappersbit att torka mina tårar. Där vet jag att sjuksköterskan i mig tänkte att det var väl en av grunderna i omvårdnad. Näsdukar.

Minns att jag satt på en grå träbänk utanför Sophiahemmet och ringde till maken. Jo det var nog cancer.Ny tid till Bröstmottagningen för provsvar skulle ringas till mig. Han erbjöd sig komma. Men det kändes onödigt just då. Det var ju som det var. Bara att invänta nästa steg. Vet att jag fotograferade bänken jag ringde ifrån. Dödsbänken vet jag att jag tänkte att den var, inget visste jag om framtiden.

Det skulle enl mammografiavdelningen dröja ca en vecka innan jag fick besked om vad de sugit ut. Jobbade hela veckan som i ett vacum. Hade inte hört något i slutet på veckan då min gynekolog ringde upp och frågade hur det gått. Jag förstod på en gång att hon fått remissvar och gick då upp till henne. Vi läste svaret tillsammans och hon såg lika bekymrad ut som jag var ledsen. Jo bröstcancer, så mycket kunde vi konstatera. När de sen ringde från bröstmottagningen för att erbjuda en tid för information, visste jag redan vad de skulle säga på det besöket.

Maken följde med mig dit och de sa ju precis det jag visste. Bröstcancer. De gav mig en tid för besök på Bröstcentrum på KS. Där och då sjukskrev jag mig. En vecka var jag hemma.Men eftersom mitt operationsdatum dröjde ytterligare så gick jag tillbaka till jobbet. Fungerade ok. Men som barnsjuksöterska på BVC måste du vara fokuserad, lyhörd och intresserad. Vet inte om jag var just nåt av det, den veckan. Ju närmare operationsdatum jag kom desto tveksammare var jag att jobba vidare. Ville ju absolut inte bli sjuk, så operationen skulle skjutas upp. Med tanke på alla snoriga barn som besöker BVC ville jag inte chansa. Så jag sjukskrev mig igen ett tag innan.

Dagarna inför operation kommer jag mest ihåg som ett olidligt väntande. Tänk att just väntan kan vara så obarmhärtig för själen. Ja fick ett operationsdatum ganska långt fram. Det kändes som en evighet. Som om cancern under tiden spred sig och nästlade sig in i varje vrå i kroppen. Som jag var kontaminerad, infekterad och invaderad av något jag aldrig i mitt liv bjudit in. Pendlade mellan hopp och förtvivlan, uttryckt i skratt och gråt. Irriterad mot omgivningen och gråtig ihop med barnen. Var det här mina sista månader med dem eller hade jag ett liv efter detta. Dessa svarta och vita känslor skulle dominera stort ett bra tag framöver”.

Känns länge sen nu…..

Ha en fin dag alla!

Advertisements


22 Comments

Hann i alla fall klippa gräset!

Ja maken hann ialla fall klippa gräset innan molnen hängde tunga och svarta igen. Barnen trotsar den strejkande sommaren och badar ändå. Poolen håller ju sina 29 grader, så vill man få upp värmen är det bara att hoppa i! Myggen slipper man också om man håller sig i vattnet.

Minns barndomen, när man på sommaren skulle ner till Drevviken, eller Drevan som man sa, på simskola. Först satt man på stranden och gjorde simtag i sanden och sen skulle man i. Jäklar vad kallt det var. Lång var lektionen och blå om läpparna vart man. Ändå minns jag barndomssomrarna som soliga och varma, så vattnet bör ju varit hyfsat varmt, iaf om jag minns rätt! Jag hade en baddräkt i röd-blå-gulrandig frotté. Sen saft i sirapsflaska eller felixketchupsflaska, mariekex. Lyxiga dagar fick man sunkist, ni vet den där trekantiga festisen som smakade såååå gott! När kompisens mamma skjutsade, stuvades alla ungar in i volvokombins bagageutrymme, där satt vi och hade det kul…..jättesafe! Jaja så var det på glada 70-talet.

Hemma åt man sen, om det var torsdag, pannkaka (alltid) och på helgerna typ fläskkotlett eller fläskfilé med råstekt potatis och bearnaise. Söndagsmiddag var ofta höns med ris och curry. Minns att vi hade olika ingredienser för olika dagar. Måndag var det något med köttfärs, Tisdag fisk, Onsdag någon kött/korvgryta..ja och resten av veckan som nämnts. Min mamma kanske skulle opponera sig, men det är iaf så jag minns min uppväxts mathållning! Oj hamnade visst längs memory lane…så kan det gå om man inte vet vad man ska skriva om när man börjar skriva 🙂

Blir nog levande ljus till middagen ikväll. Kör en Italienare och lagar Carbonara. Lite Grissinis en röd-och vitrutig duk, lite Italiensk musik…..that´ll do the trick!

Har inte spanat in TV-tablån än, men något ska det väl bli innan det är dags att stänga de blå!

Ha de!

Jäkla blodsugare!

Jäkla blodsugare!