Majvors Memoarer

Det goda i livet, dvs familj, mat, vin, musik, dans, böcker, vänner och mycket mer! Sen också en del om den där jäkla bröstcancern!

En berättelse från då, när allt började….

14 Comments

Solig och fin Torsdag. Har lite ärenden som jag behöver göra och sen ska jag packa. I helgen är det danstävling i Helsingborg. Buss ner på Fredag eftermiddag/kväll. Tävling på Lördag mellan 10-22 och sen buss hem. Anländer väl hemmet någons stans på morgonkvisten och sen får man sova lite. Jag kan inte sova sittandes på en buss så jag vet redan nu av erfarenehet att det  blir en tuff helg! Men också väldigt rolig. Jag och de stora tjejerna åker. Hoppas det går bra för dem och att de får dansa en del. Det extra tråkigt att åka ut direkt när man åkt så långt!

Hittade en text jag skrivit om hur jag upplevde den första tiden då min bröstcancer upptäcktes. Tänkte dela med mig av den:

“Mormor hade just gått bort. Jag stod i duschen och kände över brösten som så många gånger förr. Men inget konstigt. Mormor dog i bröstcancer. Det fick hon aldrig reda på själv. Hon hann inte. Men hon var 84 år. Förr eller senare får de flesta cancer.

Jag klev ur duschen då och flera morgonar efter det utan att känna något konstigt. Pratade med mamma om hur viktigt mammografi är. Hade mormor inte gjort någon sån? Hade mamma och syster gjort någon sån? Visste ju att jag gjort ett par stycken, alldeles nyligen. Var lugn med det. Jag var på den säkra sidan.

Bara ett par veckor senare stod jag i samma dusch, kände på brösten och visst var det en liten knöl där. I höger bröst. En liten. Skulle snart ha mens, så lugnade mig med den förklaringen, det måste vara hormonellt. Vi pratade om lite olika åkommor på jobbet och vet att jag nämnde vad jag kännt. Flera bekanta, och mamma, hade ju haft knölar nu och då. En del hade opererat bort sina. Alla hade varit godartade. Blev lugnad det var säkert inget.

Efter att både en och två menstruationer passerat och knölen bestod, gick jag upp till min gynekolog som arbetar våningen ovanför mig. Hon tog in mig direkt. Kände och hm:ade. Solklart fall för remiss till Mammografi på Sophiahemmet. Trots akutremiss dröjde det ett par veckor innan jag fick tid. Påsken hann komma emellan.

En Påsk där jag ömsom oroade mig ömsom intygade mig själv att det var något godartat som fanns där, som för så många andra.

Väl på Mammografin kunde de se en förändring. Jag fick i samma besök även komma in för ultraljud och sen sög de ut celler ur förändringen. Det tog fyra till fem utsug innan de hittat rätt och fick ut tillräckligt med celler för att skicka på analys. Läkaren hittade, på ultraljudet, två drabbade ställen och gjorde punktioner på båda. På det ena stället, det jag inte sett själv, fick han ut celler han tyckte såg ok ut. Ur knölen kom något helt annat. Ha hm:ade och menade på att detta var inte normalt. Ville inte säga rent ut med intygade att jag skulle få den bästa tänkbara vården framöver. Då förstod jag. Då svartnade det för ögonen. Sköterkan stod och såg på mig med något slags medlidsamt snett leende och hade själv inte sinnesnärvaro att ge mig en pappersbit att torka mina tårar. Där vet jag att sjuksköterskan i mig tänkte att det var väl en av grunderna i omvårdnad. Näsdukar.

Minns att jag satt på en grå träbänk utanför Sophiahemmet och ringde till maken. Jo det var nog cancer.Ny tid till Bröstmottagningen för provsvar skulle ringas till mig. Han erbjöd sig komma. Men det kändes onödigt just då. Det var ju som det var. Bara att invänta nästa steg. Vet att jag fotograferade bänken jag ringde ifrån. Dödsbänken vet jag att jag tänkte att den var, inget visste jag om framtiden.

Det skulle enl mammografiavdelningen dröja ca en vecka innan jag fick besked om vad de sugit ut. Jobbade hela veckan som i ett vacum. Hade inte hört något i slutet på veckan då min gynekolog ringde upp och frågade hur det gått. Jag förstod på en gång att hon fått remissvar och gick då upp till henne. Vi läste svaret tillsammans och hon såg lika bekymrad ut som jag var ledsen. Jo bröstcancer, så mycket kunde vi konstatera. När de sen ringde från bröstmottagningen för att erbjuda en tid för information, visste jag redan vad de skulle säga på det besöket.

Maken följde med mig dit och de sa ju precis det jag visste. Bröstcancer. De gav mig en tid för besök på Bröstcentrum på KS. Där och då sjukskrev jag mig. En vecka var jag hemma.Men eftersom mitt operationsdatum dröjde ytterligare så gick jag tillbaka till jobbet. Fungerade ok. Men som barnsjuksöterska på BVC måste du vara fokuserad, lyhörd och intresserad. Vet inte om jag var just nåt av det, den veckan. Ju närmare operationsdatum jag kom desto tveksammare var jag att jobba vidare. Ville ju absolut inte bli sjuk, så operationen skulle skjutas upp. Med tanke på alla snoriga barn som besöker BVC ville jag inte chansa. Så jag sjukskrev mig igen ett tag innan.

Dagarna inför operation kommer jag mest ihåg som ett olidligt väntande. Tänk att just väntan kan vara så obarmhärtig för själen. Ja fick ett operationsdatum ganska långt fram. Det kändes som en evighet. Som om cancern under tiden spred sig och nästlade sig in i varje vrå i kroppen. Som jag var kontaminerad, infekterad och invaderad av något jag aldrig i mitt liv bjudit in. Pendlade mellan hopp och förtvivlan, uttryckt i skratt och gråt. Irriterad mot omgivningen och gråtig ihop med barnen. Var det här mina sista månader med dem eller hade jag ett liv efter detta. Dessa svarta och vita känslor skulle dominera stort ett bra tag framöver”.

Känns länge sen nu…..

Ha en fin dag alla!

Advertisements

14 thoughts on “En berättelse från då, när allt började….

  1. Vänta, hatar att vänta. Vad det än gäller.
    Skönt att du har det där bakom dig nu!
    Tänk att de flesta (inklusive mig själv) förknippar cancer med död fast det ju inte alls behöver vara så idag.
    Forskningen går framåt hela tiden och fler och fler blir friska. Tack och lov!
    Så glad att det gått så bra för dig! (även om en del kvarstår…)
    Många kramar!

  2. Här skiner solen också 🙂 Känns redan bättre 🙂
    Skönt att du har det där bakom dej säger jag med!

    Önskar dej en bra dag!

    Kramen om

  3. Att ha tråkigheter bakom sig är bättre än tvärtom för då har man klarat av det & gått framåt så skönt, ingen som inte gått igenom det kan aldrig heller förstå bara lyssna 🙂 du är en stark kvinna T och det beror mkt på att du älskar att leva o ta hand om din fina familj …ha en mysig dag fina du kramen

  4. Tack för att du delar med dej om dina tankar och upplevelser. När min faster hade bröstcancer så ville hon inte prata om det. Jag ville det. Jag ville finnas där, trösta, skicka blommor och visa att jag fanns där för jag tänkte att det måste ha känts som ett stort svart hål. Men alla reagerar väl olika. Tillslut sa hon att jag inte skulle ringa mer. Det kändes sorgligt. Om eller när jag blir drabbad så vill ju jag ha någon att få känna mej liten hos.

    Kram.

  5. Blev helt gråtfärdig när jag läste var du skrivit….
    Säger et igen, jag beumdrar diig för all styrka du har inom dig.
    kram <3<3

  6. Vilken gripande, verklighetsnära, realistisk text. Känns skönt att veta att det gått bra för dig, vilken tur att du kände knölen så du kunde få bort den!

  7. Mycket gripande. Och jag kan förstå din oro, din ängslan och skräck. Och nu är du en bit igenom. Och det ser bra ut. Hur fantastiskt kan inte livet vara ibland? *ler*

    Kramar till dig T.

  8. Åh fina vännen, jag hoppas bara att den där eländiga cancern försvinner från din kropp och aldrig kommer tillbaka kramar Diana

  9. Tack för att du delar med dig vännen. Och vad skönt att du har det där bakom dig nu. Min Snuttjulles mamma min brors fru dog i bröstcancer. Hon ville inte berätta för någon att hon hade det.
    Kramar i massor finaste du / Jane

  10. Du är ju med om det som är allas mardröm! Usch, jag blir så rörd när jag läser ditt inlägg. Hoppas, hoppas att den är borta nu. Ha en fin helg. Kram

  11. Har en väninna som drabbades av bröstcancer så jag har haft det ganska så nära mig själv.
    Det var en jobbig tid för henne men nu har det gått snart 5 år och inget mer har hänt.
    Jag håller tummarna för flickorna!
    Kram

  12. Kikar in & önskar dig en ljuvlig lördag kramar

  13. Ja man blir helt mållös av att läsa din berättelse, jag kan läsa den om igen… tror ingen förstår hur det känns om man inte varit där! Nu håller vi tummarna för att allt kommer att bli 100% bra igen och vara försvunnet…. som sagt många, många blir bra, inställningen är så viktigt och du är en winner! .kramar och hoppas du haft en superhelg 🙂

  14. Hej T hoppas allt är bra med dig, och att du fått användning av mössan 😉 kramen

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s