Majvors Memoarer

Det goda i livet, dvs familj, mat, vin, musik, dans, böcker, vänner och mycket mer! Sen också en del om den där jäkla bröstcancern!

Helt obefintligt teamwork

5 Comments

Innan jag började jobba på BVC arbetade jag som sjuksköterska på Danderyds Neonatalavdelning. Därifrån är jag van med en kultur där alla är ett team kring barnet och familjen. Alla har sina specifika arbetsuppgifter och alla är lika mycket värda. Det spelar ingen roll om du är läkare, sjuksöterska eller barnsköterska. Ingen är nervärderande eller otrevlig. Möjligen har jag träffat på någon jourande doktor (som inte varit Neodoktor) som i någon stressad akutsituation inte betett sig så trevligt.

Igår var jag inne på op för en insättning av en Port-a-cath, en liten dosa som ligger subcutant och in i en ven, som man sen kan spruta medicin i (så man slipper sticka sönder kärlen) och låta kärlretande dropp gå i. I mitt fall då cytostatika. Operationen görs i lokalbedövning men måste göras på centalop då man ska i en ven strax under nyckelbenet.

Kommer till kirurgmottagningen, träffar en jättetrevlig sjuksköterska som ger mig info, opkläder och följer med mig upp till centralop. Där kommer en jättegullig narkossköterska och presenterar sig. Sen kommer doktorn. En kvinna runt 55, stessad (säger inget om det) och ja hyfsat trevlig och ritar ett streck på mig, där dosan ska sättas. Säger hej vi ses och försvinner…

Får hjälp av narkossköterskan att installera mig i opsalen. Upp på bordet och det kopplas slangar och jag bakas in i gröna dukar. Opsjuksköterskan dukar upp sina saker, verkar lite osäker i mina ögon vad hon ska vara, hur jag ska ligga och hur stor del av mig som ska tvättas. Narkossköterskan ser hela tiden till att jag har det bra. Efter ca en timme är det hela klart och de ringer efter läkaren. Hon kommer in som en burdus stormvind och börjad domdera (hon som tidigare var hyfsat trevlig). Är ganska, vad ska jag säga otrevlig, brutal och lite nedlåtande mot övriga i salen. Jag har ju ansiktet bakom ett skynke, så mig låtsas hon inte om att jag finns, mer än att säga till mig att jag ska säga till om jag känner något när hon nyper efter att ha lagt lokalbedövningen. Det tar ett tag innan den tar. Jag har informerat innan att jag tål en del bedövning och det tar tid innan det verkar. Hon verkade först inte tro mig men får till slut inse att det är så även nu.

När själva operationen kan börja, funkar inte diatermin (den lilla lödkolven man bränner kärl med) och hon typ skäller ut operationssköterskan. Sen bråkar om att lamporna inte lyser där de ska etc etc. Till saken hör att jag inte är sövd (man ska iofs alltid vara trevlig i närheten av en patient på op bordet sövd eller ej, har jag lärt mig) och hör allt elände. Ser att narkossköterksan förstår vad jag tänker….hon är en klippa där och då för mig. Känns ju inte så förtroendeingivande och trevligt att ligga där och bli skuren i även om läkaren påtalar för opssk att hon minsan gjort detta 1000-tals gånger.

I takt med allt från läkaren blir ju opsyrran bara osäkrare och osäkrare (vem skulle inte bli det), så när det är dags för förband tar hon fram fel. Hon vet säkert vilket läkaren menar, det är ju basic, men jag tror hon blir så stressad av bemötandet att hon inte kan tänka klart. Då är hon inte vatten värd!

Vad är det med en del kirurger, har det varit så svårt att hävda sig bland manliga konkurrenter att man måste lägga sig till med en sån här sida. (Fick f.ö veta att hon älskar motorsågar och vedflismaskiner, jätteintressant) Kirurgtraditionen är rätt burdus, men det är så tråkigt att ligga där som patient och behöva lyssna på detta. Tyckte synd om alla andra i rummet, samtidigt som man inte blir speciellt lugn själv. Jag gillar inte när folk skär eller sticker i mig (står hellre på andra sidan) föredrar att bli sövd. Tyvärr mår man ju då inge bra efteråt och det tar en hel dag för mig att komma på benen. Så lokalbedövning är ju att föredra i den aspekten. Men man ska få en positiv upplevelse medan det pågår. Har läk några synpunkter på ssk arbete får de väl ta det i enrum!

Men nu sitter den där, första dosen är given. Underbar Ssk på Onkologen fick jag. Har inte mått dåligt hittills, men så är jag ju fullproppad med kortison och diverse andra medel mot illamående. Liten smakförändring är det ända jag märker…allt smakar mer salt! Men det kan man ju leva med. Hoppas välmåendet håller i sig och inte vänder till illamående!

Ha en fin dag!

 

 

Advertisements

5 thoughts on “Helt obefintligt teamwork

  1. Fy, vad obehagligt!
    Så ska det ju inte få vara tycker jag…
    Tur att iaf gjorde sitt jobb…
    KRAM

  2. Jag håller alla tummar för att du får fortsätta må bra! =)
    Men fyyy så vidrigt med kirurgen där…Jag tycker synd om sköterskan som fick ta all skit =(

    Kram!

  3. Skickar i väg lite vit magi för att hålla illamåendet borta! Bemötande, det är så viktigt! Det borde ingå som grundkunskap i all läkarutbildning!

  4. Vidrig kirug inte kul för varken dig eller den stackars sköterskan stor kram Diana

  5. Först vill jag säga: skönt att din op gick bra och nu håller vi alla tummar!! Sen vill jag säga att det var otroligt otrevligt av kirurgen!! Och måste ha varit obehagligt att ligga och lyssna på.. Fy!! Bemötande är A och O – i alla lägen!

    Kramar

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s